Ett litet liv
en lukternas och vibrationernas värld
en värld underifrån
där nästan allt måste hotat.
En smal, tunn kropp mot en hel värld.

När bilens tyngd trasade sönder din bakkropp
försvann någon slags trygg illusion i mig.
Ditt frenetiska vridande hit och dit
var inget annat än en döende liten snoks ohejdade panik.

Dina käkar spärrades upp
och dina små, svarta prickar till ögon
genomborrade under någon sekund
den lilla, obetydliga del av universum
där allt detta utspelade sig
med en vädjande, skräckslagen blick
och förvandlade under detta ögonblick
denna punkt i kosmos
till universums verkligaste centrum.

Detta blev ditt öde.
Ett liv i gräset
under sol och under måne.

Avslutat på en asfaltsväg
av en bilist som nog inte ens märkte vad som hände.
En liten orm känns inte
inuti människans fjädrade vägvidunder.

Men vi var där
och vi såg dig
och jag såg dig
och jag såg att du var rädd
och att du inte ville dö
och vår närvaro kanske bara skrämde dig ännu mer.

Men jag hoppas
lilla orm
att du någonstans kunde känna att vi var där med dig
och att även våra människovärldar stod stilla
de där sekunderna
när vi såg dig kämpa och slockna
och att det på något sätt fanns en samhörighet.

För jag kände en samhörighet och en enorm ömhet
inför dig
och det som hände dig
och därmed sprack en illusion
om oss två som helt olika väsen.

Du, den lilla snoken
på vägen vid vattnet
Värmdö, den 29/5 år 2021,
detta är mitt minnesmärke av dig.