Det vilar en tunn molnslöja över himlen denna eftermiddag precis i början av sommaren. Träden står helt orörliga i parken utanför mitt lägenhetshus. Solljuset som filtreras genom den bleka, ljusgrå hinnan av moln är statiskt och intetsägande. Det får de gröna nyanserna i grönskan att förlora sin lyster och mattas av. Och där jag sitter vid den franska balkongen så tycker jag att den vindstilla parken ger ett nästan abstrakt intryck. De gamla ekarna har något konstlat över sig, som om de vore skisserade bilder i en bok om träd. Dagarna genomsyras av monotoni och händelselöshet. Det står en burk lergigan och några tomma coca-cola zero burkar på skrivbordet vilket är placerat i vinkel mot den franska balkongen. Jag utför pliktskyldigt mina förehavanden som digital marknadsförare utan att för den sakens skull vara särskilt närvarande. Min enda amnesti från mitt vegetativa och själlösa arbete är att drömma mig ut från lägenheten till andra världar som vilar i periferin av min monotona tillvaro. Jag drömmer ofta att jag är någon annan. Någon som har ett meningsfullt arbete, som läkare utan gränser eller ett meningslöst men roligt arbete som skådespelare och musiker. Och jag vet inte om jag är särskilt lycklig eller olycklig i dessa alternativa liv, huvudsaken är att det är andra liv.
Men drömmarna är även något annat. Drömmen är som en grönskande allé som löper ut från ett absurt mentalsjukhus som står och förfaller i en ödslig och avlägsen landsbygd. En institution som är ockuperad av allehanda gycklare, vilka klätt sig i falska färger och paljetter av plast när de spelar rollen av dygdig adel och högstående högdjur.
I drömmens amnesti reser sig det svarta hästhuvudet mot den förmörkade skyn och ser den skälvande droppen ljus ovanför oceanens rand innan den slutligen bryter sig fri från sin inrutade spilta. I drömmen kan vi smälta ner spelpjäserna och gjuta nya former och skepnader, vilka vi sedan låter röra sig fritt över det svartvita brädet enligt andra regler och mönster.