Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Ord från ett jag/återklang /en meny som inte längre finns.


Det ryms många bokstäver mellan Då och Nu


Vi sprang uppför tillsammans.


Rullade nerför. Mötte brännässlors sveda
hand i hand med skratt och avsky.
Andades in salubrin och myggmedel
med plåster på knän 
och handflator.


Det var enkla avsiktslösa timmar som
skulle komma att prägla framtiden.
Hon, vi, han, jag och du med alla andra
och många fler som lärde oss att veta hut
eller ta smällen.


Inomhus var ytor att passera medan
utomhus var rum att leva i. Solen sken
behagligt och livet kändes självklart
medan vi slet på skosulor och slog 
kullerbyttor genom dagar. 


Alla äppelträd utanför vår barnsliga gräns
var allas egendom och pirret i magen när
man närmade sig skulle kunna liknas vid
magkatarr. Den läkte i samma stund som
äpplet låg i handen efter benen sprungit fort. 


En krona räckte till nästan allt och sockret
fastnade ingenstans för benen sprang genom
årstider. Vi fyllde år med glädje och förväntan
och fäste drömmars hopp i våra önskningar.

Hon, han, jag, du och vi levde, lärde och
brottades med glädje, ilska eller renaste kärlek.


Vi byggde kojor som blev små hem.
Vi lekte så nära och innerligt.


Vi sjöng ABBA-låtar och kliade våra myggbett
medan solbrännan släppte bit för bit


Vi skrattade med många och grät med en del.
Vi såg mammor och pappor göra sitt bästa
eller lite till. Vi förlorade ideal och började
bygga en plattform där vi aldrig någonsin
skulle bli som dem. De som inte förstod.

Vi levde tryggt i en otrygg värld och väjde oss
för dagar som brast. Vi levde stort och vågat
i världen som var vår mer än någon annans.
Vi gungade, balanserade och löste världsproblem.

Vi skapade minnen utan att inse det, för livet var
så nära och vuxenheten så långt borta. Minnen
fäster så olika inom och ibland minns man inte
detsamma. Ibland minns man olika om samma sak.
En del minns man, först när man blir påmind.
En del borde aldrig hänt.

Vi briljerade och växte medan vi trevade bland
livsfrågor. Livet var ibland enklare än enkelt
men då och då slet det hårt i overkligheten.
Vi var så små på jorden men storheten inom
oss tänjde på gränserna.

Vi blev kära så hjärtat slog i kors och dubbelslag.
Vi blev ihop och gjorde slut medan tragiken spelades
upp på livets  brutala scen. Vi levde fort, ohämmat
och intensivt. Växte ur kläder och mötte ny längd
och form. Vi letade, sökte och fann..


Så kom den, vuxenheten och med
den, historien om den jag inte visste
att jag skulle bli.


En del borde aldrig hänt. 


 


 


 




Fri vers (Fri form) av Elaine.S VIP
Läst 104 gånger och applåderad av 9 personer
Publicerad 2021-06-06 14:23



Bookmark and Share


  catharina.jerbo VIP
underbar!
2021-06-13

  Lena Staaf VIP
En medryckande och fascinerande text med åerblickar till barndomen och vuxenblivandet. Sista raden ger öppning till egna smärtsamma minnen och tolkningar.
2021-06-06

  Larz Gustafsson VIP
Ja!
Jag bockar av!

"Om pappa ville ge jag en femöring, vet mamma..."Minns du den?

Mjölkkyssar. Minns du dem? Hade man en tia var man kung. Då kunde man köpa en skaplig påse med sådana plus Svenska MAD.

Vi byggde lådbilar och körde nedför en backe i ett grustag.
Märkligt att vi inte hamnade på IVA!

Världsproblemen fick vänta, till konditori Princess på Norra Kungsgatan, när vi gick på Vasaskolan. I den mån vi förmådde överrösta jukeboxen och flipperspelet... En kopp kaffe kostade 4:25 eller kanske 75. Påtår ingick. Och tretår. Vi var som tretåiga måsar.
Eller kanske gamar...?

En del borde som sagt aldrig ha hänt. Men där tänker jag framför allt på hur elaka vi var mot vissa lärare. Och kamrater...

Vad lite man visste då...

2021-06-06
  > Nästa text
< Föregående

Elaine.S
Elaine.S VIP