Jag gick backen ned från skolan idag. Pojken bakom mig pratade i sin mobiltelefon och grät hjärtskärande. Jag gick framför honom till spårvagnen. Vi klev på samma vagn. Väl i vagnen kunde jag inte hålla mig längre utan frågade om han ville prata med mig.
”Jo, joo”, det gick väl för sig.
Jag presenterade mig och sa att jag såg att han var ledsen när vi gick i backen.
”Jo, det stämde.” Hans kompis sen många år hade stövlat fram till honom nyss och sagt att han inte ville vara kompis längre. Pojken sa: ”Jag förstår inte.”
Han hade ju gjort allt han kunnat för att vara en bra kompis. Till och med en utlandsresa hade de gjort tillsammans. Han förstod ingenting.

Jag förstod att denna pojke på 10 år som skakade hand, som presenterade sig med namn, som tittade på mig med stadig blick, som vågade berätta till mig, som skulle träffa sin mamma på torget, som inte förstod sig på småaktiga människor är
en stor person i sitt lilla hjärta.