Ja de är som brunnar,
som sjöar,
som oceaner,
som djuphavsgravar
som drar ner allt
men de är också som två
rena, klara, varma skogstjärnar
utan botten
lugnande
oroande
som lyckas skifta färg
på samma sätt som betraktarens känslor
går igenom hela regnbågens register
när hen gnuggar sina ögon
för att inte själv förblindas av den gnistrande
skönheten i dina juveler
dina optiska instrument.

Det är vad jag kallar kontakt.
Inga ismer i världen kan förklara detta.

Jag har äntligen drunknat,
Det blev i dig.
Det finns ingen räddning.

Kommer nån och försöker hämta upp mig ur dig
gnistrar du och skickar iväg
ditt mest dödande leende mot inkräktaren.

Det är du och jag nu:
Jag dina ögonlock.
Du min klarsyn.

I turn to you.

Du finns
här.

Med annat namn.