Snö regnar ner likt frusna regndroppar
Vinden briser över de nedfrusna ruinerna
Av det som en gång var en stad
Skotten ekar dag ut och dag in över den väldiga horisonten
Råttorna har krälat upp ur kloakerna i flock
Svälten härjar likt en osynlig pest som inte kan botas
Sinnena lika raserade som denna dödens stads ruiner
Oskyldigheten krossad likt glas av krigets råa brutalitet
Idealismen och romantiseringen har runnit ur mina tankar
Likt smältande snö rinner under den varma solen
En dröm jag dock ännu klänger till mitt bland detta frusna ödeland
Lössen reducerar det lilla bit själ jag har kvar till kliande plåga
Och livet är blott en fråga om överlevnad på detta livlösa helvete på jorden
På de gamla generalers order miltals bort från frontens elände
Dör tusentals unga soldater på krigets obarmhärtiga slagfält
Slaktade likt unga får för saken som soldaten har glömt bort
Och som generalen till trots ej tror på
Här där döden är den sanna erövraren
Herraväldet av död, elände, misär, svält, krossade visioner och cynisk maktpolitik
Bonden offras som brickor på brädan för kungens självhädelse
Tvingas döda av de andre varje dag, varje timme med blodtörstig desperation
Enbart p.g.a. formen av deras uniformer
Allt för att själv inte dö bland de frusna ruinerna
Som martyr för det politiska spelets cynism
Men i krigets hårda verklighet raserar alla grader och skillnader och flaggor
Ty vi är alla likvärdiga inför den allt expanderande dödens rike
I vilket politik har ingen roll att spela