Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Utan mig vem är jag då

Jag är inte mig själv och kanske har jag aldrig varit det. Skrämmande tanke att jag skulle varit någon annan, någon annanstans, någon annans eller bara för mig själv. Jag har ju känt att mitt liv är en enda uppförsbacke och ibland går det ordentligt nedför så snabbt att jag inte kan stanna hur mycket jag än försöker bromsa. Då kraschar jag och kommer inte upp. Inte ur sängen. Inte ut i livet. Jag är som i en bubbla av glas. Eller som att jag försöker titta in i livet som pågår för alla andra medan jag har stannat upp eller än värre regriderats. 

Och så sökte jag vård. Hjälpen jag fått är piller i olika form och styrka. De hjälper några dagar, en vecka och sedan måste dosen ökas och ny medicin läggas till. Min byrå har blivit ett mindre apotek. Det finns piller mot det mesta men inte mot det jag behöver mest - min sorg. Jag sörjer så mycket att det ibland mörknar helt. Glädjen försvinner medan tårarna rinner. Jag tror att jag har gråtit en hel ocean så ibland blir jag en öken där inte en tår kan fällas. Där växer inget. Där händer inget. Där är bara leda jag försöker komma ur. Med hjälp av piller och väntan på fördjupad utredning av måendet.

Jag har ställts i kö till olika mottagningar. Många personer med psykisk ohälsa är före mig. De mår lika dåligt om inte sämre. Jag mår uruselt och är just nu i en djup depression. Trots piller så är jag ett kantrande skepp som tar in vatten. Hjälpen jag får från sjukvården är inte tillräcklig. Jag har fått komma till läkare två gånger, två olika och de var bra. Skrev ut medicin och den andra läkaren skrev ut mer medicin och efter en vecka ska jag höra av mig till en telefonsvarare och meddela om jag mår bättre eller sämre. Mår jag inte bättre ska en ny medicin tillsättas till de jag redan fått. Mitt liv nu är att svälja piller och hålla ut. 

Under tiden går tiden. Häggen har blommat ut och liljekonvaljerna och syrenerna har tagit vid. Smörblommorna färgar naturen i stora utbredda gula fläckar. Brännässlorna bränner och maskrosorna skickar iväg sina frön med vinden. Allt är sommar, blå himmel, solsken och ibland mulnar himlen och fäller en skur medan jag försöker att inte gråta för trots allt har jag det bra utåt sett. Det är bara inuti det brinner eldar jag inte kan släcka. 

Jag väntar på svar från utredningen vad det är för fel på mig. Om jag kan rättas till. Jag har kämpat länge nu i många, många år och jag orkar inte denna blytunga ryggsäck som livet blivit. Jag har packat ur och packat om men nu gick det inte längre. Jag söker svar men svaren finns för långt borta nu. Jag söker hjälp men kön är så lång. Ska jag vänta i månader, i ett halvår eller kanske ännu värre flera år? Allt medan jag lever på piller och gråter när sorgen svämmar över. Mest är tiden ett vakuum och alla dörrar är låsta och jag kan inte öppna någon för jag har tappat bort nycklarna till vem jag en gång var. Hon som var glad. Hon som skrattade. Hon som levde och njöt av den prunkande sommaren.

Den blomstertid nu kommer är inte för mig.




Prosa (Kortnovell) av Poesia VIP
Läst 263 gånger och applåderad av 3 personer
Publicerad 2021-06-07 12:52



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Poesia
Poesia VIP