En mor håller sitt barn som sover. Den lilla kroppen skakar i feberdrömmar, och modern gungar med, försöker lugna den lilla trots att hon vet att det inte går, trots att hon vet att han är på väg bort nu.

Hon sjunger, någon nattvisa hon alltid har i huvudet och hon känner hur hans små händer nyper till, känner hur den lilla kroppen försöker hålla sig kvar där hos henne, så hårt han bara kan men hon vet att det är förgäves. Hon sjunger för honom tills han inte hör mer och långt efter att han är borta lossnar händerna från sitt grepp. Långt efter att han är borta lättar ansiktet och hans mjuka drag kommer tillbaka i ett lugn som inte funnits där på så väldigt länge. Han sover nu, på riktigt, och modern gråter och sjunger och gråter och sjunger och gråter och gråter och gråter