Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 


För mycket länge sedan nu, även om det inte precis var kring 1889, då H. G. Wells o andra författare 'låg i luven på varandra', då böcker som 'Världarnas krig' eller 'Skattkammarön' kan ha sett dagens ljus, skrev jag själv


Sju Napolitanska giraffer (del 3)





Mannen i den vida rocken gick gatan fram och tänkte förstrött på en nordligt belägen sjö i Italien. I vilket fall låg den sjön i Italien just i söder, om än andra länder kan ha haft sin gräns till det vattnet. Han skänkte en tanke på Milano och Napoli samt Barcelona, vilken är en stad i Spanien, några mil därifrån. Mannen, vars namn inte var Greger Wilson, slank in på en liten restaurang genom att hålla upp dörren för ett litet sällskap på väg ut. Där intog han en lätt måltid vid ett bord som inte var stående precis vid fönstret. Medan han satt där kom det i flygande fläng en svart bil runt hörnet och sladdade en smula medan den jagade förbi. Strax efter den bilen jagade en annan svart bil den första. Vilken sedan bara sekunder senare efterföljdes av några svartklädda män på motorcyklar. Annars var det i övrigt en ganska lugn afton och det föll inget regn den aftonen. Ungefär vid samma tid gled Greger Wilson ned i ett bad någonstans i södra London. Han var själv i sin lägenhet men väntade telefon från någon som skulle ringa, en titt på klockan några minuter tidigare hade visat att Greger hade ungefär 47 minuter på sig att vistas i badrummet. Sedan skulle några skarpa signaler skära genom tystnaden, likt en het kniv skär genom ej så väldigt kallt smör. Herr Wilson hade tid på sig och han tände en cigarr samt drog några bloss på den, medan det heta vattnet slöt hans kropp omkring sig. Det var inte för att bli ren eller befria sig från svett, som han tog det där badet, utan för att han inte rökte cigarr någon annanstans än just där och vid den tiden på tisdagar eller fredagar ojämna datum. Ungefär elva minuter innan telefonen skulle kunna störa hans hemfrid, steg han upp, tappade ur vattnet, frotterade sig med en handduk samt såg sig i spegeln. Det satt ett badrumsskåp på väggen till vänster om karet och en stor spegel på den motsatta väggen. Där kunde han se tillräckligt mycket av sig själv för att kunna konstatera ett eller annat, om där funnits något nytt att se. Han hade kort och snaggat hår, en muskulös kropp samt några ärr som prydde ryggen. De hade tillkommit under årens mera äventyrliga dagar. Det var ärr från trenne knivar i litet olika situationer och några små näst intill osynliga runda gropar skvallrade om vaccinationer gjorda för så länge sedan nu. Då mannen, som inte hette Greger Wilson, kom ut från den lilla restaurangen, beslöt han sig för att ta en promenad vid sidan om en kanal som löpte en bit från gatan. Det fanns en stig att gå på och den var bara lätt upptrampad, inte officiellt asfalterad eller så, utan löpte bara genom kort och grönt gräs samt var på kanalens sida bemängt med en fortsättning på gräset. Kanten mot kanalen till sluttade ned och vid dess slut tog satt sten vid. Kanalen var kantad med sten, som en mur på bägge sidan vattnet. Där promenerade mannen och efter en stund fann han en brun och sliten gammal bänk av trä att slå sig ned på. När mannen suttit där en liten stund tyckte han sig höra ett svagt stönande. Mannen vars namn kunde mycket väl ha varit Hans eller Kurt, rörde sig inte utan bara lyssnade. Skulle stönandet upprepa sig och vad var det för en människa som kunde ha åstadkommit det? Det gick en liten stund igen, så kom stönandet tillbaka som en nyss kastad bumerang. Det lät lika kort och omöjligt att identifiera samt verkade ha varit någonstans snett bakom honom. Men han satt kvar och försökte att tänka på annat. Han hade hört talas om olika trick som rånare kunde ta till för att lura till sig som inte ont anande offer. Å andra sidan kunde det vara någon i nöd. Det kom inga fler ljud på en bra stund och mannen reste sig från bänken för att återuppta sin promenad. Då han tagit några steg hörde han någon som tycktes försöka säga något. Det lät ungefär som 'aus wick' och så någonting sluddrande. Kurt Hans Jensen kunde inte tyska. Han kunde inte ens danska, utan var en svensk man trots namnen. Han tyckte att 'aus' nog kunde vara tyska, men var även 'wick' samma språk, eller var det engelska? Vad var det den möjligt nödställde försökt säga? Mannen i den vida och svarta rocken visste inte och han var inte tillräckligt nyfiken för att stanna kvar på platsen och få reda på något möjligt svar heller. Mannen gick vidare i kvällen och kom så fram till en liten bro i betong och metall. Han tycktes tveka först men så gick han över till andra sidan och det mörknade allt mera.




(Texten skrevs 12/6 2021)




Prosa (Kortnovell) av lodjuret/seglare VIP
Läst 15 gånger
Publicerad 2023-02-01 15:25



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

lodjuret/seglare
lodjuret/seglare VIP