Hans tal är ett pärlband
av anonyma morsesignaler
ur djuphavsnattens söderhavsnoder
eller Antarktis inkapslade forskningsstationer;
en hackig räcka medvetslösa betydelseringlor;
trötta ejakulationer djupt i sömnen,
pollutioner utan recipienter
i en hopplös ödslighet av On-The Beach-karaktär
De matrikelmonotona meningarna
avslutas uppåt, aldrig neråt,
och har bara två lägen
Sveriges Radios EU-korrespondent Andreas Liljeheden
låter som en glömd teleprinter
inne i en garderob på gamla Radiotjänst,
ja, som en överspelad textljudkomposition
av Lars-Gunnar Bodin
eller nåt som Fylkingen kasserat
Han spelar rollen av en obsolet telegraf
som försöker vara människa
Andreas Liljehedens språk har ingen melodi,
bara två lägen;
en serie ramsor
som alltid avslutas uppåt,
ut i tom rymd,
som om han tar in vad som ska förmedlas,
och häller det på ett hemvant transportband,
av den typ som står på spindelben
ute i de monumentala kolhögarna i Oxelösunds hamn,
ja, på samma sätt som poeten Göran Sonnevi,
som i dagligt tal lider av kraftig stamning,
vid reciterandet av sina dikter,
i samma monotona stil som Liljehedens EU-rapporter,
är helt stamningsfri
Men möjligtvis kan hans radiorapporter
från EU-högkvarteret
jämföras med rabbiners, imamers, prästers och munkars
magiska, besvärjande, mumlande, schamanistiska rabblande
ur heliga skrifter...
men hans rapporter ur storpolitiken
är totalt livlösa,
ur en maskinellt och religiöst felkalibrerad
zombie-morsemaskin
och ett jävla hoppande mellan två elektronskal