Det påstås att det handlar om att nå botten för att kan uppleva acceptans. De säger att det tar tid. Jag vete fan, det känns som det är en fråga om timmar nu. Jag kommer nog att hamna där snart. Det kanske bara är timmar bort

Och jag vet fan inte hur jag kunde glömma det. Jag fattar inte hu jag kunde blöda i så många år utan att gråta över et hjärta som krossats om och om igen. Och jag tror inte jag förstod att det var mjukdelarna som var jag. Så de kan vara så att man har rätt, män r djur, kan vara så, men djur kan också åldras och skadas, maskiner går sönder utan att blöda, djur blöder hjärteblod.


Och ja trodde aldrig att det skulle bli så här. Jag trodde aldrig att jag skulle hamna här. Och jag har svårt att förstå att förändring är oundviklig, och att jag inte kan återvända, jag måste bara framåt. Och de säger att et börjar runt 30, vid fyrtio är det ett faktum, och jag fattade först i morse att jag har passerat 40 med råge. Så vad ska jag göra nu då? Vad mer kan jag göra än att acceptera det faktumet.

Och ska jag klaga? Ska jag förbanna mitt öde. Ska jag ta på ig offerkoftan eller faktiskt vara lite glad för att jag kom ända hit, så som jag levt, som jag levt är det inte en självklarhet. Och jag ska inte sakna det jag förlorat lika lie som jag ska sakna cigaretterna och alkoholen. Jag dricker inte och jag röker inte. Så när som helst, det sker nog inom några timmar, snart så landar jag.