minnet minns där hon går... rölleka eller också karibacka som i visan... midsommarnatten ska komma och blommorna blomma... där ska hon stå finklädd och glad... men också rädd... två dagar ska firas som en riktig högtid... men två dagar ska förflyta som sätter prägel på resten av hennes liv... allt det där avgörande för en underbar framtid ska skilja henne ifrån alla dem andra...

här i midsommarnatten ska hon möta vidunderliga fina intryck... men de framtidsplaner  som står inför dörren ska komma att grusas av just bröderna grus... sedan ska hon sova en törnrosasömn... inget ska komma att väcka hennes livsglädje igen... och hon ska aldrig resa sig från sin position för resten av hennes liv... utbildning som aldrig ska bli av... med detta inget drömjobb... krafterna finns helt enkelt inte kvar... dess är gisslantagande utav minnen som hon själv inte har valt...

de kommer med självklara god råd och ömsom fördömanden... de visar henne vägen men förbannar henne samtidigt för vilken väg hon sedan valt... som om de inte kunde förstå att grabbarna grus valt hennes väg... ingen vill se det och istället för de ser sin egen oförmåga att möta henne i det hon är, vilseleder de henne att tro det är hennes eget fel...

där famlar alla omkring henne bland idéer som ska göra henne lyckad... klädmode, smink, krämer, underkläder, kurser i självbehärskning och förmåga att säga Nej!... dock är faktan redan inristad inom henne... där driver hon med alla dessa vilsna själars förvirrade godhet bort ifrån den hon är... många år av förnekelse och förträngning innan det går upp för henne...

en sommar kan förstör ett liv... en dag kan förtrycka undan allt av glädje... och en sekund kan försätta en själ i glömska om varför den ska leva... där ska hon finna sig i en spricka av världen och solens strålar som når dit belysa det hon blev... ur detta mörker skall hon ensam resa sig precis som hon ensam tvingades utan hjälp eller stöd att falla ned... den lögn om vad en midsommaraftons helg kan av skönhet rymma... just ja hela hennes skönhet rymde sin kos... kvar blev en maskin till kropp som rörde sig framåt men som inte gick vidare... 

vem bär ansvar för ett sådant dåd... vem skulle fångat grabbarna grus... vilka var deras nära och kära och varför lärde sig inte grabbarna grus att lyssna till ett nej... där står hon nu gammal och grå... utan skälig pension att klara sig på... allt för ett uselt minne tog allt ifrån henne... grabbarna grus led inte kval därför dem inte minns... det var ju så många "kvinns"... fördärvet de sköt över på andra... de sitter kanske i aktiestyrelse eller har fått politiska mandat... men den som drabbas glömmer aldrig den tvunget minns allt...

se där går den grånade kvinnan över ängarna... hon samlar en bukett av giftiga örter som hon ska koka en sista brygd uppå... det är för att ett grusat ögonblick tog allt ifrån hennes innersta rum... var därför den som säger ifrån och tig aldrig stum...