Om livet velat hade du, min pappa, varit den som betytt mest för mig och min bror. Men du fick aldrig chansen. Du blev bortkörd. Ratad för någon som inte var som du. Som bestämde för din räkning. Och för oss barn.
Dina barn skulle du mista. Ditt namn skulle de mista. Befallde han, den andre, som först tog din hustru. Och sedan dina barn. Medan du fick gå tomhänt i längtan. Efter vad du förlorat. Medan dina barn undrade varför du övergett dem. Inte ville ha dem.
Barnen, som önskade att du skulle rädda dem från helvetet. Ge dem en fristad från mörkret som omgav dem. Men den önskan uppfylldes aldrig. Vi fick gå i vårt hat till den som bestämde. Till dig, som inte tog steget till oss. Efter att jag fyllt sex år, såg jag dig bara två gånger. Någon kontakt som vuxen tog jag inte. Inte du heller.
En dag stod din dödsannons i tidningen. Just vad jag fasat för skulle hända en dag. Att inte ha fått veta att du dött. Bara få läsa det i tidningen. Det sved i hjärtat! I dödsannonsen framgick inte att du hade några barn. Ända in i döden var min bror och jag övergivna och förnekade.
Vi gick på begravningen. Efter att ha bett änkan om lov. Så vi inte skulle göra något olämpligt. Kanske bli utskällda eller bortkörda. Efter begravningen hölls en minnesstund med kaffe och tårta. Änkan bjöd oss att gå med. Fastrar och kusiner som vi aldrig träffat, inte ens visste fanns, pratade avmätt med oss. Om vårt ursprung fick vi veta lite detaljer. Men inte många.
Men vi var utanför. Som vi alltid varit. Vi såg deras förebråelser. För att vi inte brytt oss om. Men små barn får inte välja. Det är de vuxna som gör valen. Och sedan blir det för sent. När övergivenhet och rädsla för alltid nästlat sig in i ens tankar och sinne. Missriktad stolthet.
Alla frågor om varför det blev som det blev, fick aldrig några svar. Och kommer aldrig att få. De som har svaren är alla döda. Så även du, min saknade pappa.
Du som skulle ha betytt mest ….