I vackra junihagen stod
en ensam gammal stuga
Ett hem för månget kryp den var
som myra, bi och fluga
Men stugan själv var sjuk och gisten
ville rasa ned
och pånyttffödas ur den aska
som var av dess ved

I köket inga dofter spreds
från taffel eller frukter
men den som haft sin näsa dit
dock torde ha känt lukter
och skulle nog ha stått och tvekat
hellre än gått in
om rädd han varit en sekund att
mista näsan sin

Det hade varit någons hus
till synes länge sedan
I taket hängde lampan mörk
mot svarta plankor nedan
Och nocken var på väg att rasa
in i husets mitt
Nog var det tydligt att den kåken
för all tid gjort sitt

En pojke gick förbi till slut
blev stående, betagen
av inte bara stugan själv
den varma junidagen
Han tyckte sig se liv i träet
att det nästan log
av krypen som från ängen kom, och
luften övertog

Han tänkte Där har kanske bott
en annan grabb, en busig,
som sprungit runt när äng var tomt
av livet lyckorusig
Vi skulle bli de bästa vänner
om blott tidens tand
förmådde väcka upp det spillda
ur den andres land.



6/6 2021