Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Fritt efter en släkthistoria, från en tid före, en tid som varslade och varnade. Fritt genom ett återberättat småbarns minne.


En resa i tid

Han böjde sig ner med mjuka knän för att knyta skorna. Strumporna var redan så uppdragna som det gick med sin uttöjda resår. Knappt att de kunde hålla sig uppe den tid det tog för honom att få på sig resten av utstyrseln. Urtvättade kortbyxor, solblekta efter allt användande i rakt nedstigande led, somrig bomullsskjorta tvättad så många gånger att färgerna förenat sig utan gräns. Bröderna före hade tumlat och lekt in byxorna så att alla sömmar kändes mjuka och lena mot de solbrända benen. Bröderna som gjort det svårt att följa, stora skor att fylla. Så kapabla.

Han kunde inte formulera sig kring det än men känslan av att det skulle bli svårt för honom att mäta sig med dessa resoluta bröder gnagde ordlöst inom honom.
Bröderna var skolmogna och fick lära sig katekesen och addition i skolan och de värjde sig inte för att utdela rallarsvingar mot dem som ohederligt fuskade sig till puttekulorna. Omåttligt stolta kom de hem efter skoldagen och briljerade med sitt fina uttal, alla bokstäverna i det långa ordet – multiplikationstabell, uttalat med artikulation och med nyvunna kunskaper om siffror. Fyra gånger fyra var sexton, det hade han hunnit uppfatta om kvällen när bröderna gjorde sina läxor i lampskenet. Om han levde om sitt liv fyra gånger skulle han vara sexton år gammal. Lika gammal som äldsta brodern. Den vuxne. Han som fick ta ansvar nu när pappa var borta, där borta, i det andra landet, det som låg i slutet av busslinjens sträckning.

Idag var knapparna omsorgsfullt och rätt knäppta, som gjort under andakt. Det hade tagit tid, väl använd, då det var endast de knäppta knapparna som höll allt på plats. Skjortan glipade, som alltid, ena skörten nerstucken i byxlinningen och den andra fladdrandes utanför. Hängslena hängde över axlarna som av gammal vana när han reste sig upp. Knutna skor... ja, skosnörena var ihoptvinnade och snurrade tillräckligt många varv runt för att hålla kvar skorna på fötterna i alla fall.
Han stoppade händerna i fickorna, som för att få byxornas bekräftelse på att han var klar. Allt var monterat, påklätt och förberett. Han kände den lena stenen i fickan, den han hade hittat längs med stigen igår när han följde med mamma när de hämtade in korna för natten. Han tyckte om att gå med mamma och göra kvällsbestyren på gården. Hon var så behagligt tyst i kroppen när hon samlade ihop djuren och gjorde gården klar för kvällens och nattens vila. Hon nynnade på psalmerna som sjöngs i kyrkan under söndagarna. Hon passade liksom på. Nu när pappa inte var hemma gavs hennes sångröst spelrum. Han tyckte om henne såhär. De två bröderna anslöt till arbetet när läxläsningen var klar. Stora storebror var redan upptagen med de tyngsta sysslorna. Han svettades på och gjorde sin plikt, som mannen i huset i pappas frånvaro. Pappa som med sin uniform åkt till det andra landet, där borta dit bussen gick.

Men nu, nu var han påklädd och redo. Han gick med bestämda steg och raka axlar vägen bort, ner mot korsningen. Där skulle bussen stanna. Han visste att bussen åkte med tanterna från byn för att sälja på torget där borta. Han ville se staden där pappa var. Han ville resa utomlands. Där de röda bodde.
Han hade hört grannarna prata i kyrkan om pappa och mamma. Han hade allt förstått att det var något annat därborta. Han ville se. Det bröderna inte hade sett eller upplevt.

Han stod och väntade på bussen med fyllt bröst. Stolt och glad över sitt beslut klev han på efter tanten, med självsäkra steg uppför trapporna. Han kände att han tillhörde, och antogs vara i tantens sällskap, så han klev på oviserat.
Han satte sig vid fönstret, han ville se allt. Han ville ta in moderlandet och sen det stora landet, det röda. Kisande såg han björkarna passera när bussen for fram över grusvägen. Ängar med sneda, vinda lador, alldeles grå – alldeles samma som hemma, tänkte han förvånat, gled förbi. Det var inte någon större skillnad tänkte han där han satt mjuk i kroppen i det solvarma sätet. Fönstret kändes svalt mot pannan när han stundtals vilade sig i sitt tittande, trött av solgasset. Han lät blicken glida inåt i fantasin. Pannan gled nedåt fönsterrutan, axlarna slappnade av och händerna stillnade i knät. Han sov.
Han vaknade av att bussen stod stilla. Busschauffören stod lutad över honom och skakade honom försiktigt i axeln:
”Huomenta, herätys! Vakna, dags att vakna! Vem ska möta dig? Du behöver gå av nu.”
”Isä! Pappa ska möta mig. Är jag framme nu? Där de röda är? Pappa är där.”
Busschauffören rätade på sig, suckade och satte sig tungt i sätet intill.
”Ei, ei isi ole täällä. Nej, pappa är inte här. Det här är Raivola, pappa är säkert i Viborg.”

Han åkte med tillbaka hem. Oviserat satt han längst fram i bussen glad över att nästan ha sett landet där de röda bor. Det var mer än vad bröderna gjort i alla fall.




Prosa (Kortnovell) av TinaNahkuri VIP
Läst 142 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2021-06-20 19:04



Bookmark and Share


    ej medlem längre
Frammanar en annan tid …
2021-06-20

  Larz Gustafsson VIP
Var det Sovjetunionen som var moderlandet?

2021-06-20
  > Nästa text
< Föregående

TinaNahkuri
TinaNahkuri VIP