Natten vilar i den handflata som värker 

mina ord är bortforslade vrakdelar bortom sens och 

form. Du talar med en röst som spricker 

så där på gränsen till larvigt 

 hur uttråkad du gör mig döljer jag 

rösten förställer jag 

jag kan spela teater för en hel värld bara för att 

hitta mening i meningslösheten 

bara för att känna att jag kan påverka världen 

har slutat spela den rollen när spyan växer 

när någon tar en plats utan att veta att den 

tillhör någon annan 

I den varma natten bor hemlöshet och 

ensamhet i andningen och i väntan misstänker 

hon som egentligen varit mitt verkliga jag 

att städerna var byggda för mig kärleken du 

och ångesten ett fängelse staket allt 

mitt liv skulle bekämpa 

och du vågar ge mig dina hungers nätter 

kritisera efter smekningar 

av ego

Du ställde dig under trappan och frågade om 

jag på allvar trodde jag var redo för att ta 

konsekvenserna av mina egentliga krav på 

livet och mina svar ekar brusar och går på lina

högt över trädens toppar