Det hände ingenting särskilt i butiken den dagen.
På eftermiddagen klev det in en kund
som verkade ha något på hjärtat.

Kunden vände sig till en av två mäklare
som satt bakom var sitt skrivbord.
Kunden verkade tveka mellan mannen och kvinnan.
Kunden valde den som frågade först, kvinnan.

- Ja, vad vill ni ha hjälp med?
Mannen tittade nyfiket på kunden,
men böjde sig sedan ned över ett papper
och låtsades vara upptagen av att läsa på ett papper.

Kunden dröjde något med att tala
och sedan utvecklade det sig ett samtal.
Kunden.
- Det finns inga spöken.
Där är vi överens, men om det fanns,
skulle det påverka priset?

Evelina.
- Det finns inga spöken.
Kunden.
- Jo, jag vet. Och eftersom det inte finns några,
som ni så riktigt påpekar, så kan det inte ha
någon som helst inverkan på priset?

Evelina.
- Spökar det i er bostad?
Kunden.
- Det har jag inte sagt.
Jag har inte sagt något om det. Jag…

Evelina.
- Ja, vad är det ni vill veta?
Kunden.
- Jag bara frågar.
Det kan inte gärna påverka priset.
Eftersom det inte finns…

Evelina.
- Det gör det inte.
Kunden.
-…några spöken, så påverkar det alltså inte priset då?
Evelina.
- Har ni spöken i er bostad?

Kunden.
- Det finns inga spöken. Det sa ni ju nyss själv.
Evelina.
- Det är riktigt. Det finns inga spöken.
Kunden.
- Men om det ändå kanske fanns en möjlighet…

Evelina.
- Eftersom det inte finns några, spöken…
Kunden.
- Som det ju inte finns,
så skulle det ändå inte kunna påverka…

Evelina.
- Det är så det är.
Men ni kan ju i alla fall ha fått för er den möjligheten.
Kunden.
- Ja, just det. Jag kan ha fått för mig.

Evelina.
- Ja. Men jag vet att det inte finns några.
Kunden.
- Det finns inga spöken. Jag tror inte på dem.

Evelina.
- Men ändå frågar ni?
Kunden.
- Jag tänkte att jag skulle fråga.
Ni kunde ju ha varit troende,
ni kunde ha varit övertygad om att det fanns…

Evelina.
- Spöken?
Kunden.
- Ja, precis.
Evelina.
- Men det gör jag alltså inte. Det finns inga.
Kunden.
- Men då så. Kan jag då få se några av era objekt så…

Evelina.
- Har ni en bostad och vill sälja den här
och köpa en annan av oss?
Kunden.
- Precis så är det. Hur kunde ni gissa det?

Evelina.
- Ni vill att vi tar hand om köpet.
Men vill ni att vi tar hand om
försäljningen av er bostad också?
Kunden.
- Ja, det vill jag.

Evelina.
- Spökar det i den?
Kunden.
- Det finns inga spöken.
Evelina.
- Jo, visst. Men tror ni att det spökar i den?
Kunden.
- Vad jag tror spelar ingen roll.

Evelina.
- Spelar det ingen roll?
Kunden.
- Nej, det gör inte det.
Ni tror ju ändå inte på spöken.
Då kan ni säkert sälja min bostad.

Evelina.
- Jo, det tror jag alldeles säkert. Men…
Kunden.
- Ja?

Evelina.
- Tror ni att det spökar i den?
Kunden.
- Det finns inga spöken.
Ni har själv sagt det, alldeles nyss.
Evelina.
- Om ni bara fyller i de här papperen…

Kunden rycker plötsligt till,
drar år sig handen och stryker dess ovansida snabbt,
som om det landat ett kryp på den.
- Ni vill att jag läser igenom det
och sedan fyller i på raderna här?

Evelina.
- Jo, det vore bra om ni kunde börja med det.
Vad ni har och vad ni vill ha för något.
Så kan vi diskutera priset när jag tittat
på er nuvarande bostad och fått värdera den.

Kunden.
- Så då gör det inget om ni upptäcker något
som kan inverka på priset.
Som det ju inte gör, för ni är ju övertygad om att…

Evelina.
- Är vi där nu igen?
Kunden.
- Inte vi, ni tror inte på spöken.
Det finns ju ändå inga.
Evelina.
- Nej, just det.
Kunden.
- Då ska jag bara titta på papperet och så skriva på det.

Här uppstår det en tystnad.
Det blir en trevlig stund
av ömsesidigt utbyte av blickar.

De är lika talande som ett samtal
och det är precis som om samtalet skulle fortsätta.
Bara att det är helt tyst.
Med undantag av att det andas en del förstås.
Någonstans i fjärran kunde det höras en hund skälla.