Det känns tungt att skriva dikter
när de saknar vett och vikter.
Krystat blir det som på dass, men
borta är entusiasmen.

Mången ur sitt inre trycker
dikter ut men sedan tycker,
att en dikt blir tom och tapper
och ett slöseri av papper.

När man saknar diktarglöden,
finns det dock en vän i nöden.
Det är längtan att få skriva
något bra och bättre bliva.

Kanske nyttigt är att bära
saknaden av allt det där´a,
som i ljusa junikvällen
knappast märks på himlapällen.

Höstens kväll och vinternatten,
stormen över svarta vatten
lyfter snart det tunga lasset
som nu tynger diktardasset.

För det inre hjärtehuset
är för ljust i juniljuset.
Poesin behöver kvällning,
aftonmörkrets återställning!