hon satt alltid längst bak i kyrkan, hade alltid
blusen högt knäppt med en svart rosett under
hakan så hårt att skavsåren syntes hela veckan
ingen bad så ivrigt, så hängivet intensivt som
hon men ingen sjöng heller så hårt återhållet
Men så rang klockorna en midsommar, alla
var överens om att klangen var klarare den
sommaren, då skörden slog alla rekord och
prästen för första gången log som på riktigt
Och hon kom lite sent, just när kantorn steg
på tangenten och kyrkan genljöds av en ton
på vilken hela församlingen stod upp i sång
in i kyrkans höga port på vid gavel omgiven
av midsommarsol, med en strålande vacker
krans flätad av sju sorters blomster, men se
helt klädd i vitt, bländande klart sjungande
steg hon, fast mer svävande som en dimma
Högtidligt neg hon vid altaret, församlingen
teg av förundran medan hon sög av prästen
under heligt häpen tystnad,
spottade sen ut säden han helt utan protest
gav henne i dopfunten, vilken hämtats från
det heliga landet tusen år tidigare med våld
-och ur den reste sig ett träd genast bärande
frukt i form av äpplen röda, fulla av sanning