Rummet är en tillåtelse,
dagen en approximation,
det förflutna förfärande förfluget

Mitt i körfältet
ligger en svartvit flugsnappare

Jag bromsar in, vänder landsvägscykeln
och lägger den i dikesrenen,
när jag i ögonvrån ser en fullastad timmerbil
växa,
men hinner utan risk lyfta flugsnapparen
från asfalten,
med avsikten att ge den en värdigare sista vila
i gräset,
i ett ekelöfskt hav av hundlokor

Timmerbilen dånar förbi
med sin brandskattade skogsdunge
olycksbådande vajande längs Väg 760,
men håller ut ordentligt vid passagen,
och försvinner i krökarna neråt Råneå

men just då rycker snapparen till,
och rör på ena vingen
Den lever!

Jag ser inga skador,
går ner i gräset och hundlokshavet
och kastar upp den lilla,
som fladdrar iväg
tätt över gräset, vingligt
som en fjäril,
medan den snabbt får luft och bärighet,
och flyger iväg så lätt
genom junis tunga dofter,
för att fortsätta sitt flugsnapparliv

och jag känner en sällsam värme
i mitt hjärta