...han strövar in i kiosken nere vid järnvägen
i Upplands Väsby. Kiosken är vid den tiden en
egen liten 'låda' till hus och inte ännu inbyggd
och en integrerad i del av den gamla stations-

byggnaden. Det har kommit en ny sorts serie
godis i påsar som går att köpa just där och då.
Det försvann sedan, som en skogsbrand i som
popularitet och lika snabb tycktes karriär ha

gått dessutom. Det stod en normalbyggd tjej-
sare i tjugofemårsåldern bakom en kass app-
arat. Det var en varm sommar och hon var
sugen på litet av varje, trots att platsen hade

luftkonditionering av den mer billiga sorten
och därför även på högsta varv inte riktigt
klarade av mellan omkring 28 plus i skugg-
an och mer än 32 i solen. Skalan kunde inte

mäta högre än väl trettiotvå grader celsius.
Klockan kan ha varit omkring 11.34 på för-
middagen och onsdag. Det gjorde att solen
ännu inte stod riktigt i zenit och några moln

hade inte synts till på ungefär 75 timmar.
Den unga kvinnan i kiorren kunde ha hetat
Caroline Augusta Eva Magdalen Christine
Ohlsson. Det gjorde hon dock inte, utan nog

istället någonting ganska annat. Någonting
som Bergström ungefär, fast någonting mera
utan att alls börja på B. Eller för den delen
på Oh. Grabben såg inte ut att heta varken

Anders, Sören eller Erik den fjortonde Karls
son. I vilket fall så hade tjejsaren bara druckit
vatten, om än förvarat i kyldisken bland den
andra läsken och därför skönt kall. Grabben

kom alltså släntrande in i den lilla butiken,
bläddrade förstrött i en serietidning, tog den
under armen och stod framför ett ställ med
godis av litet olika slag. Det populära godis

han verkade vara ue efter den mer frestande
stilen och uttalet var en smula av det fräcka
slaget. Tyvärr hade tjejsaren redan haft en
prövande tid sedan godiset blev en del av där

sortimentet. Till slut gick han i vilket fram till
kassan och frågade om hon hade mmm (en
påse hette på svenska fågelskit, av något slag)
men så slirade han på orden och verkade se

litet åt sidan medan han resolut till sits tog
mod till sig och frågade om hon möjligen hade
'stora pattar'? Det blev tyst en stund, ej fullt
en hel akademisk kvart dock. Tjejsaren å sin
sida svarade sedan.

- Stora pattar? Nej, sorten är slut. Men jag har
en syster som jobbar i charken och hon har
visst fina innanlår idag.

En rent mördande värme hotar bygdens fina
invånare den dagen och tystnaden i den lilla
butiken nere vid stationen spär ut tiden och

den dras ut som en gummisnodd i den tjocka
tystnad som brer ut sig. Grabben vet inte vart
han skall titta och just när han ändå lämnar

den lilla lokalen hör han en svag vissling.
Han vågar inte vända sig om då han hör den
unga damen yttra som tyst för sig själv ord lika
'men en fast liten stjärt har där gossen ändå'.



(Om bilden, detalj av Väsbyån, nere vid stationen)