Kransen
vackert bunden

Över hans
mörklockiga
hår

Där
några strimmor
månljus har satt
sina tydliga spår

En tidlöst
vacker yngling
drömmande
vid forsens stup

En som inte är
som oss

Nej en som är
betydligt
mera djup

När det svartnar i
hans ögon

och han stämmer
sin fiol i moll

Så borde var och en
av oss tänka:
’”-Nu flyr jag åt
ett annat håll”

Men han spelar ju så
förunderligt vackert

Att de flesta av oss
väljer att glömma bort

Att den ynglingen
inte alls är av någon
människosort

Utan ett farligt väsen

Fastän han ju spelar
så vackert och verkar så
seriös

Kan han i djupet locka
var och varannan tös