Jag bad att himlen skulle öppnas.
Du erkände, du bad världen
om horder av getingar,
som stack oss utanpå- och inuti.
Bara snöfall kan göra kampanjer
av sådant massivt slag.
De samlas och pressar sig
mot våra röster.
Inåt och utåt, surrande hot,
stormar av nattlångt svärmeri.
Vi bad försiktigt, men med kraft: Strid!
Sedan kom motvinden.
Och i morse var jag inte säker på
vad som var kvar.
Det tar några veckor att veta det.
Vi satt så stilla och lyssnade till
styva ledare av nederlag och hopp.
Eventuella säkerheter
kommer långsamt
att skaka loss från oss,
så vi förbereder oss på att flytta.
Äntligen, går du - och verkar hel nog.
Så jag går - tillräckligt hel, jag också.
Bara här på vägen ser vi nu
en perfekt grafitfågel, pressad i snön.
Hennes öppna öga
reflekterar himmelsvitt.