Jag sätter mig
trädgårdsvis
i mygghuset;
sällar mig motståndslöst
till dagen,
i dammens avmätt promiskuösa,
sövande sorl, porlande;
bemängt med grodyngel
på god väg
till sensommarens kväkargille

Jag har klätt mig
i sista junis luftiga sommarkostym,
uppsydd
av säsongen
i knottdansens perkussiva knatter
på mygghusets takduk,
i solvärmens osymmetriska knäppande
i boningshusets plåttak,
i vindens intermittenta sus,
i sommardagshypnosen
och Norrbottens sena syrenblom
över gräsmattorna
i brummandet från lågflygande humlebrahmaner
mellan de djupa storskogarnas vakthållning
runt hus och grund,
runt folk och fä,
utifrån skogsträskens svajande myggmoln

Betingelserna laddar liv med kropp och språk
och en stilla vetskap om de som finns

Sommarmolnens vita farkoster
ligger bi högt upp på vindarna,
och sädesärlorna har nya familjer

Tiden vilar sig här på gården,
som förr hästarna vi gästgiverierna

De mörkröda staketen
står med huvudena i händerna
och armbågarna stödda
i jordens vida svep av smörblommor

Allt väntar, allt vilar
i sista junis hypnos,
med ögonen kittlande i kors
när tinnitusen låter
som en gång Nikkaluoktas kyrkklockor
högt upp på Cievrralahkus vidder,
som själva existensens allmängiltighet,
i organiskt såväl som oorganiskt,
svept i solvind
och alltets galaktiska kosmik,
burleskerad
i trollkarlens höga hatt och skörtar
vid slutet eller början av en dröm,
när juni ringer vesper
och tåget sjunger på sista rälsen
långt inne i den djupa grönskan

Tröstlös faller sorglösheten
Sorglös stiger tröstlösheten

Kroppens avskildhet från resten
är bara en temporär lösning,
men nu sätter sig allt till medvärn,
och jag berusar mig
med sekundernas söta droppar
av sommarkväll,
när juni plockar ihop sina saker
och ger plats
åt julis sommarhögheter