Det har slagit mig
att jag tidigare
blundat hårt.

Trott att jag blir någon,
om jag blir något.
Trott att jag är någon,
om jag är som någon.
Att jag finns
om jag finns på rätt sätt.

Har kommit närmre livet,
sedan det kastats omkull.
Har förstått meningen,
nu när det nästan är för sent.
Accepterat den jag är,
sedan jag nästan helt försvunnit.
Känt lyckan i att finnas,
först när livet blivit onårbart.

Vi fortsätter att vara hela,
även om kroppen råkar bli ohel.
Vi tillägnas alla ett eget utrymme,
att fylla.
Meningen med livet
är själva tillgången till det.

Alla klyschor
har visat sig vara sanna.

Min uppgift blev
att tvingas leva
med livet utom räckhåll.
På avstånd från allt.
Utan allt som betyder något,
utan allt det vackra,
allt jag älskar.

Prövningarna i detta nu känns som en evighet.
Men tröstar mig med att
nuet bara är ett ögonblick,
jämfört med evigheten.
Och evigheten är bara ett ögonblick bort från nu.