Han är onykter - igen. Han storgråter. Han ringer till sin mamma. Ber henne ta Covid-19 vaccinet för han vill inte mista henne. Han som till och med mist sig själv. Att ta vaccinet är ett fritt val. Några vill inte. Några är mer rädda för vaccinet i sig (särskilt Astra Zenecas) än för Covid-19. Märkligt nog men det står en fritt att välja. Pest eller kolera.


Han är sonen som är orolig för sin äldre mor. Han som borde vara mer orolig för sig själv men inte är det. Han är vårdslös med sig själv, orädd och ger sig ut på vådliga färder och otyg som hans far alltid kallade det. Han som också röker men han har ingen rökhosta - än. Han som dricker och firar eller tröstar sig vilken dag det än är i veckan. Han som går på socialbidrag och inte klarar av att varken söka eller för den delen behålla ett jobb. Det går inte att komma till jobbet och lukta alkohol eller vara påverkad av andra droger eller vara bakis. Det var ju därför han miste sitt senaste jobb som han för övrigt inte trivdes på alls. Vem trivs med att packa upp varor på ett lager. De tar ju aldrig slut.


För knappt ett år sedan var han hemlös innan han fick den lilla ettan högst upp i höghuset som nästan når till himlen. Han bor högst upp och brukar alltid ta trapporna eftersom han är rädd att fastna i hissen. Han gjorde det en gång i tidiga tonåren. Var fast med ett par främlingar i flera timmar. Det var ett fel som först avhjälptes när brandkåren tillkallades och de fick bryta upp dörrarna som gått mer än i baklås. Som hans liv. Sånt sätter sina spår. Djupt i psyket. Liksom ristar in i hjärnbarken.


Ibland jagar mardrömmarna honom om natten. Han vaknarav flashbacks så verkliga att han mitt emellan sömnen och uppvaknandet - i det grå ingenmanslandet tror att han är instängd som då. Den lilla lägenheten är ju som en skokartong med liten hall, litet kök, sovalkov i ett litet vardagsrum. Minimalt badrum där inget badkar ryms bara en dusch utan väggar, ett handfat med en arg spricka i (hans verk vid en snedfylla en mörk och stormig natt i enslig ensamhet) och en toalett utan lock. Fanns det någonsin ett sådant? Han minns inte.


När han så äntligen kommer ur det zoombieliknande tillståndet efter en av dessa sjuka mardrömmar måste han gå upp till det lilla kylskåpet med den lilla frysen och försöka lugna ner sig med en kall öl eller/och en sup framför tv:n som alltid står på 24/7. Utan bakgrundsljud kan han omöjligt somna eller sova bra. För några år sedan var han med om en jäkla smäll när de skulle spränga ett kassaskåp han och några bekanta. Ett gäng han var skyldig pengar. Efter den smällen hände något med hans högra öra och hörseln blev nedsatt. Numera tjuter det alltid mer eller mindre i det. Svagt bakgrundsljud brukar hjälpa honom att distrahera skiten. Inte fanns det något i kassaskåpet heller. Ett tungt jobb med noll i utdelning - bara ett dövt öra och ett kok stryk. Plus att skulden ökade. Han håller fortfarande på att betala av den med småfiffel här och där.


Ibland lyckas han låna pengar av morsan men hon kan inte undvara mer än en femhundring då och då på grund av sin låga pension. Han har stulit smycken av henne. Hon har inte sagt något om det och han gissar att det är för att hon är rädd för honom. Särskilt sedan han slog ner hennes särbo som hade pucklat på henne. Ingen rör hans morsa. Där drar han en gräns. Gör någon henne illa så gör han illa tillbaka. Han är hennes nävar när hon inte förmår freda sig. Visserligen blev hon inte glad och tacksam som han förväntat sig. Hon bara grät och plåstrade om den jäveln. Kvinnor... Han förstår sig inte på dem.


Han har alltid någon form av alkohol hemma eller piller som han köper ute på stan i något gathörn eller i en port. Han känner folk och folk känner honom och kan han inte betala i cash så brukar han kunna stjäla något och kränga. Det finns alltid sätt att överleva på. När han var hemlös brukade han sova under en bro där han satte upp tjocka röda sammetsdraperier han snott från en teater. Med tjocka rep och silvertejp går det mesta. Han är en fixare och en trixare. Han inredde med möbler från återvinningen som han lyckades sno åt sig när han jobbade åt kommunen där en tid. En mycket kort tid. Det var väl bara ett par veckor eller så.


När de kom på honom med att bära ut grejer sa de att det var stöld och arbetsledaren lät honom gå på dagen. Synd på byrån och soffan som han försökt få med sig. Lönen blev minimal den månaden. Sånt som händer. Han fick i alla fall tag i ett fint köksbord, några pinnstolar, en nedsutten fåtölj, en lite väl mjuk resårmadrass men som ändå fungerade bättre än liggunderlaget och några böcker. Det kompenserade liksom.


Vad folk slänger prylar. Det begriper han sig inte på. Fullt fungerande saker och hur fina kläder som helst. De bara slänger när de tröttnat och så köper de nytt. Han fattar det absolut inte. Galen värld. De var så jäkla rädd om prylarna också på den där sopstället. Förr var det bara att kliva över ett stängsel men numera hade de taggtråd och kameraövervakning. Det var verkligen inte lätt att vara tjuv nuförtiden men han hade sina knep och ställen där han kunde stjäla när han behövde. Det gällde att vara smart och låtsas vara dum. Det hade han kommit långt på och längre tänkte han gå.


Att hans lilla mamma inte vill ta vaccinet mot Corona det har han svårt att ta in och acceptera.  Ångesten över det får honom att ligga sömnlös till långt in på nätterna och mardrömmarna är värre än någonsin. Han drömmer hur hon blir sjuk och inlagd och vad värre är dör. Som Adam Alsing och fler med honom. Han är ju skiträdd! Hur han än bönar och ber henne så slutar det alltid på samma sätt. Hon lägger på luren i örat på honom och nu svarar hon inte längre när han ringer. Signalerna ekade bara ut i en tomhet som växer sig allt större inom honom. Han själv har fått första dosen förra veckan och haft ont som fan i armen efteråt. Det var det värt. Han tänker inte bli sjuk i något jäkla kina-virus!


Tänk om hans mamma blir sjuk? Att hon inte svarar nu kanske beror på att hon är inlagd på IVA?! Tankarna får hans hjärta att börja bulta hårt och händerna skaka. Kaffet skvimpar ut och det bränner till på bröstet där skjorttyget girigt sugit åt sig den bruna vätskan. Skit också - den var ju nytvättad och det finaste han har i klädväg. Annars brukar han bara ha på sig linne eller en t-shirt.


Nu ska han dock ta bussen ut till morsan som bor på andra sidan stan. Han tänker försöka övertala henne - igen och den här gången ska han inte ge sig. Det är hon som ska ge med sig och ta reson. Han ska hjälpa henne att logga in på 1177 för att boka tid. Han ska lära henne ett och annat här i livet så som hon lärt honom. Inte för att hennes uppfpstran gjort någon större inverkan på honom. Den har runnit av honom som vatten på en gås.


Han står vid busshållplatsen och väntar in bussen. Ångesten bankar som en hammare i hans skalle. Han är så förbannad. Så kommer en äldre man och ställer sig tätt intill honom. Han ser vem det är. Det är ju morsans särbo. Vad i helvete vill han? På hans andra sida sluter ytterligare en person upp. En biffig typ med skinnväst på sig. Långsamt försöker han backa men någon står bakom honom också.


- Du ska ge fan i din morsa, hör du det?! Nog ska vara nog! Du ska försvinna ur våra liv! Din morsa är rädd för dig. Rädd! För sin egen son och du måste begripa att alla gör vi våra egna val här i livet. Du har gjort ditt och det kostar dig kontakten med henne. Låter du henne inte vara från och med nu så låter jag dessa grabbar ta itu med dig!


Han tror inte att det han hör från den lille fjantige spensliga gubben är sant. Hur vågar han?! Han känner ilskan blossa upp som ett eldklot inom honom men innan han hinner få upp nävarna sitter han fast mellan männen som i ett skruvstäd. Han inser att det är kört. Mot detta och dessa två starka mc-gängkillar står han sig slätt. Han har inte en chans. Långsamt tvingar han sig att slappna han av och öppnar sina knutna nävar. Rätar ut dem och tittar ner i backen alltjämt fjättrad. Han känner hur de lossar greppet om honom. Han kan andas igen och ilskan ersätts av en våg av sorg.


- Okej, okej! muttrar han. Jag ger mig, det är fan inte värt det! Morsan får göra vad fan hon vill. Jag ska inte besvära henne mer, du kan vara lugn men lova att ta hand om henne och slå henne inte mer!


Han backar från mammans särbo och de två männen som glor med svarta hånfulla blickar på honom. Han ser i deras ögon vad de tycker om honom. Att han är samhällets avskrap. Någon de bara kan fimpa hur lätt som helst. Han inser det nu. Han har mist morsan. Han har förlorat. Fast det gjorde han för länge sedan. Egentligen. Nu behöver han inte åka ut till henne. Hon får göra vad fan hon vill. Han kan inget göra mer.


Han styr sina steg in mot centrum och mot systembolaget. Nu kommer ett par öl eller fler att sitta fint. Vad i helvete - han lever nu och han ska banne mig ta tillvara på detta liv han har hur sketet det än kan te sig. Det är hans och han är stolt över sig själv. Han försökte i alla fall men morsan har alltid varit envis. Den där envisheten som han har ärvt och som har tagit honom ända hit.


För varje steg han kommer bort ifrån det som kunnat bli en rejäl misshandel och sjukan efteråt känner han hur ångesten släpper. Han är fri.


Äntligen är han fri.