Jag fattar inte mycket,
det har jag ju förstått.
Det digitala trycket
har krympt mitt kunskapsmått.
Det område jag fattar
är av ett annat slag
än robotar och rattar
som gäckar mig i dag.

Mig tröstar desto mera
den analoga vikt,
jag lärt mig att hantera
i verklighet och dikt,
där konsten och kulturen
och handens konkretion
är mera lik naturen
än datorns abstraktion.

Mitt artificiella
och digitala vett
har inte börjat gälla
än, analogiskt sett,
och blivit ettor, nollor
i räkningens maskin
med digitala fållor,
enligt analogin.

Så, fast jag är besviken
på vetskapen jag har
om all elektroniken,
så har jag kunskap kvar
om livets gång och blandning,
om människans natur
och klarar så min andning
i datorns diktatur.