Gunwald och jag
försöker lura döden
genom att krypa ihop
tillsammans

När jag ligger och läser Douglas Hofstadter
på förmiddagen
kliver han upp på min bringa
och kryper så nära han kan;
sjunker med en suck ner,
utsträckt under min haka,
med huvudet tungt på min axel
- och så gör vi allt vi förmår
för att lura döden på sitt byte,
och jag räknar våra andetag;
hans snabba
- som en tvåtaktare på tomgång
i Sommarsverige -
medan han gungar lugnt
på mina långsamma åtta per minut,
som en liten jolle på ett svall;
vaggas in i drömmar;
tassar ryckande, morrhår darrande

men kan vi lura den Mörke?

Och när jag stiger upp
för att digitalisera anteckningarna
bryter jag ju samtidigt försöket...