Varje morgon
kommer något stegvis
till en slags avlägsen sans
i en maskin som surrar och susar,

och som,
fortfarande avlägsen,
oändligt tveksamt men obönhörligt,
vidgar sig till en obestämd medvetenhet
om en s.k. värld

som
än så länge
inte alls, i sin vaga oändlighet,
skiljer sig ur det omedelbara suset och surret
i den vidkommande entiteten,
som i sin overklighet
blir alltmer
verklig

och som plågsamt självutgjutet
försvarsbenägen
skymtar ett namn
svept i en kostbar mantel,
fulltecknad med Babylons alla tungomål
och kvantfysikens formler för outgrundlighet
och grafentunn utchansning,
medan,
i överlevnadens fjärrskogade utmarker,
marschordrar väntar
under bortvända totempålars vredgade anleten

tills jag inser att det ju är jag
som vänder mig ur något allovetande
i min begränsade fullskurenhet,
och utför morgonens mitokondriska ceremoniel
i kataton eftergivenhet
för vanans vyssjande sömngång,
baklängesbrytande genom detets
semitransparenta hjorttarmshinnor
och sträcker mig efter medicinens dagliga repeat:

Metoprolol 100 mg x 1
Trombyl 75 mg x 1
Cernitol Novum x 1
Vitaminer 60+ x 1
och understundom Omeprazol 20 mg x 1

tills en mer tilltagsen egentåga
kräver frukost bestående av:

havregryn
pumpakärnor
solrosfrön
sesamfrön
mandlar
aprikoser
russin
lingonsylt /svartvinbärssylt
havredryck

krönt med att par muggar starkt kaffe,
i vars sörplande
en mer fullständig egenart
i sin alldeles egna illusoritet
tränger sig fram,
bemästrande uppfattningar, övertygelser
och färdriktning
och strax griper självbespeglingens blyertspenna,
antecknande uppvaknandets förlopp
enligt ovan