Präglingen. Det att vi attraheras av det som vi är bekanta med. Röstläget hos våra föräldrar, eller en av föräldrarna kanske. Deras sätt att vara, blicken, graden av mognad och värme. Deras allsköns personlighetsdrag som vi associerar med trygghet och känner oss hemma med. På samma sätt som vi associerar en kall lager, som står på ett bord på en uteservering, med något behagligt och stillande.
Tyvärr förefaller det som om vi inte kan bryta oss ur präglingens fjättrar. Vi attraheras utifrån denna mäktiga mekanism oavsett om vi vill det eller ej, och den delen av mänskligheten som dragit en nitlott när det gäller sina föräldrar kan komma att uppleva hur livet hånar och förödmjukar dem genom alla partners de blir kära i men som i slutändan inte visar sig vara rätt för dem, som de egentligen inte passar ihop med,
Och de som är präglade på fel person vet innerst inne när deras partner bara är ett hologram, en dröm som inte kommer hålla i längden, självbedrägeriet är totalt, en inre slitning, och man vandrar med blicken vänd bort från det omöjliga i allt, det enda sättet att bryta präglingens förbannelse är att avsäga sig förälskelsens möjlighet och att göra sina val av partner utifrån blott förnuftiga premisser, detta är dock inte ett alternativ för de många, då magin och den nästan religiösa uppenbarelsen som kan avteckna sig vid en helt oförblommerad förälskelse går förlorad, ja vad man ska man säga, hur man än gör så går det åt helvete,