Klockan är 23 en onsdag mitt i sommaren, jag har semester. Vår hund, Wiggo, ligger bredvid mig i sägen och håller mig sällskap medan jag försöker fästa mina känslor på ett papper. Någon fyller mitt bröst, sprider värmer och välbehag, får mig att dra djupt efter andan. Är det Lyckan som är på besök? Ja, banne mig, så är det! Jag njuter av välbehaget Lyckan sprider och välkomnar henne med öppna armar. Jag ler mot Lyckan, jag älskar att få känna doften och mjukheten av hennes närvaro. En lång stund omsluts jag av det rus Lyckan är så bra på att skapa. Men så mörknar ett hörn av mitt inre, en liten skugga rör sig oroligt och jag inser att det är någon annan känsla tillsammans med Lyckan. Hand i hand med Lyckan går Rädslan, som tittar sig omkring som ett ängsligt barn. Lyckan tittar ömt ner på Rädslan och smeker hennes kind med sin fria hand; ”Tänkt att jag så ofta ska behöva gå hand i hand med dig” säger hon och ler. Rädslan ler generat tillbaka; ”Det är på grund av att många är så rädda för att missta lyckan som jag frammanas att gå vid din sida.” Medan dialogen mellan mina känslor pågår växer sig Lyckan större och större och Rädslan kryper ihop och gör sig så liten som möjligt. Jag tänker på vad lyckligt lottad jag är som får känna trygghet och kärlek, att få älska och att älskas. Min man, barnen, Wiggo och vårt hem, min mamma, syster och syskonbarnen. Partners till de mina, flera mycket goda vänner och dessutom två kära änglar i himmelen. Lyckan sväller och jag ler för mig själv ut i mörkret. Så, utan förvarning, kastar sig Rädslan fram och skriker för full hals; ”Tänkt om din man inte vill ha dig nu när du börjar bli äldre och din kropp inte längre är vacker som en 25-årings! Tänk om det händer barnen något, du vet hur lätt saker och ting går över styr! Din mamma är gammal…” Rädslans röst slår rot mellan Lyckan och mitt hjärta och mörkret blir lite större, oron mer påtaglig och ängsligheten vrider sig som en mask. Men i kväll är Lyckan starkare, hon läger varsamt sin hand över Rädslans mun och Rädslan tystnar. Liksom ett barn ibland blir mutat av sina föräldrar till lydnad bjuder nu Lyckan Rädslan på sina karameller, den sorten som får själen att tända tomtebloss och kroppen att dansa och le. Rädslan låter sig mutas och äter karamellerna så det knastrar mellan tänderna. Jag leds sakta in i drömmarnas värd, i kväll leds jag av Lyckan, den bästa av ledsagare… och den mest sällsynta!