i dissonansen,
i den hemliga kammaren
begravd under djuphavsfamnarna
där jag såg dig en gång
med nattfjärilen i ditt hår
du hade öppnat ett kakofoniskt fönster
mot den ljudlösa drömmen
vi andades samma syre i några veckor
ett ekologiskt kaffe som vi drack inåt,
mot oss själva,
kommer du ihåg när allting var lätt,
när sommaren var en vän som slingrade sig,
runt din nakna hud,
en fyllnad
ett segel,
en vinge,
och sedan årsringarna
höstlöven som föll
brännsåren
det omöjliga i allt,
ja allting var lätt en gång i tiden,
i blickfånget,
ett konstverk
dikten som vecklade ut sig till en dagslända
och vände huvudet mot solen
svävade bort mot det öppna valvet,
när aspträden böjde sig ner
och plockade upp våra hjärtan
i sina grönskande famnar
den blå himlen som flöt ovanför
blickade in i oss
med sin infantila välvilja,
ett leende skimrande

och nu orden faller som tungt vatten
ett öga av uran vars inre reagerar med hettan
en bortsprungen blick som aldrig slutar treva,
några dagar av lätthet
som smeker
innan fönstret stängs
den ljudlösa drömmen som skingras,
den sovande dimman över tundrans karghet
rester av benflisor i den fuktiga jorden
askan,
uppblandad i den höga rymden nu,
din stängdhet som sluter sig kring molnen
innan nattens insegel åter sluts,

barnets sommar undflyende,
fjärilens flykt över det ödsliga kalfjället,
blott en vag viskning nu,
en skälvning i de mattgröna bladen,
ett snitt i himlen,
genom vilket ljuset blöder,