Visst har jag många vänner, eller hade, för åren får vänkretsen att krympa. Genom naturlig avgång skulle man kunna säga. Därför behöver vi gamla få nya vänner. någon som tittar förbi eller tittar in. Någon som rör vid dej eller vill bli rörd och visar dej att du fortfarande finns. Som grannens katter som ser som sin uppgift att följa med mej på mina promenader och kommer omedelbart när jag kular ortens gamla kattlockrop. De ser nog mej som sitt ansvar. Jag är egentligen hundmänniska, men allt har sin tid. Har man inte bröd så får man äta limpa. Har man inte hund får man fraternisera med katter.
Och nu har jag fått en ny liten vänninna. Hon heter Lotta och är en orangefärgad höna. I hönsflocken finns dessutom oranga Agda. den hönan fyller Bulls funktion i flocken. Nog minns ni Bill och Bull i Pelle Svanslös? Dessutom finns Greta, en vit höna med blå ben som trots en liten krona på huvudet mobbas av de andra två. Visst, sa Bull!
Nu till hur jag blev vän med en höna!!
Det var för någon månad sedan. Jag kommer in i mitt vardagsrum och där vid soffan står Lotta. På golvet ligger en grå ryamatta och jag måste medge att scenen är ganska målerisk. Orange höna på grå matta! När hon ser mej hoppar hon omedelbart upp i min soffa och lägger sej . Tittar förväntansfullt på mej. Så jag lyfter upp henne i famnen och hon lägger sej väl tillrätta och sluter ögonen. Så där sitter jag och smeker grannens överhöna. En mycket speciell situation, minst sagt. Och ganska trevlig.
Fast så kan man ju inte ha det. Att ha en höna i vardagsrummet kan få sina otrevliga konsekvenser så jag var i fortsättningen noga med att hålla dörren stängd. Men vi träffades ju ute och så fort som hönsen blivit utsläppta kom de bort till mej. Genom åren har hönsen gjort en väg genom häcken som skiljer våra trädgårdar åt . Grannen hade fler höns tidigare, men .... Den räven, den räven!
Nu är det så att på baksidan av mitt hus finns en uteplats och där finns en dörr som ibland kan stå öppen.Så en dag när den dörren var öppen så hittar jag på nytt Lotta i mitt vardagsrum. Och Agda! Och Lotta hoppar genast upp i soffan och lägger sej ned. Tittar förväntansfullt på mej. Och visst. Jag sätter mej ned och lyfter upp henne i min famn och smeker henne och hon sluter ögonen av välbehag. På golvet står Agda och kikar och när jag sträcker min lediga hand mot henne så retirerar hon. Det finns väl gränser.
Hönsen måste ju ut, men den här gången vill de inte. Dubbelt motstånd skulle man kunna säja!
Nu är Lotta ännu mer tillgiven även om hon inte lyssnar när jag grälar på henne för att hon mobbar Greta. Om jag försöker smeka Greta går Lotta emellan!! Rackarns Lotta! Men arbetar jag i trädgården så följer hon mej, ja,så är det faktiskt, följer mej som en liten hund! Häromdagen fick hon en snilleblixt. Jag satte mej i min lilla berså för att ringa och där står Lotta och ser menande ut. Ok, jag lyfter upp henne i knät och hon lägger sej genast till ro och sluter ögonen. Fast hon tittar irriterat upp om jag skrattar för då bli hon störd av min guppande mage. Det blir ett långt samtal men Lotta blir ändå sur och flaxar irriterat med vingarna när jag släpper ned henne. Hon är en ganska dominant typ. Har ni läst om kommandoran hos Astrid Lindgren? Lotta tar gärna godbitarna från Greta och Agda. Och den som sett henne jaga en stor katt glömmer det aldrig. Hönan flaxar ock kacklar ( förmodligen ganska fula tillmälen) och springer synnerligen fort och och katten ligger som en rem efter marken. Genant att bli jagad av en höna!
Minns ni sjuttiotalet och alla terapeutiska gruppövningar! Jag minns en övning där vi såg varandra djupt i ögonen och sa:"Jag accepterar dej fastän du inte är helt acceptabel!" Det skulle jag kunna säja till min vän Lotta. Och skall jag vara helt ärlig så saknar jag henne de dagar hon är i hönsgården. Hon har ju blivit en nära vän och jag hoppas verkligen att någon skjuter den eländige räven. En mördare är vad han är!