jag är ingen och jag är alla, jag bär på alla människors drömmar, där jag sitter vid skrivbordet och låter pennan strö sina besvärjelser över den tidlösa rymden som ligger framför mig, att skära ett snitt runt sin egen skugga och att böja den mot ljuset, så att gudarna inte glömmer bort åt vilket håll du ska falla,
det är din osynlighet som du inte står ut med, drunknandet i det vida havet av människor som ryms på gatorna, ditt ansikte som ett av alla andra, zebralikt, assimilerat, obetydligt, tills kreatören uppenbarar sig och räddar din sorgsna själ, för dig genom drömmarnas allé mot den djupblå källsjön där vilddjuren dricker med instinktens vidöppna ögon,
och jag beskär det gnistrande granitblocket till en blank monolit som jag reser på min kalla kyrkogård, ristar in drömmens sjungande hieroglyfer i den svarta stenen, smyckar min gravplats med en kryptisk oändlighet från vilken dunkla nattfjärilar reser sig, svärmar över bergen och städerna, bygger bo i människornas hattar,