Full av vördnad vandrar jag, en
inkräktare i en värld som inte är
min, där högresta väktare av
minnen, stoiskt berättar uråldriga,
ordlösa sagor på ett mål jag inte
hör, bara känner; där då och nu
är här, men slutet höljt i dunkel

Ensam vandrar jag, alldeles ensam
men med en känsla av ständig
närvaro, och jag ber återigen stigen
om ursäkt för att jag gång på gång
stör dess oupphörliga arbete med
att utplåna sin egen existens,
samtidigt som jag grubblar
över skogens

och min egen