Tystnadens slut
En storslagen ceremoni i förskott
Närmar sig sitt slut på slöseri och komfort
Medan kommer havet alltid vara blått
Så att alla vänder sig även mot himlen,
Som bjuder en smula ro och frid till en
Man får aldrig missa naturliga gåvan, solen,
Som i små ljus blinkar längs på en torr strand
när minnena flammar upp igen stund efter stund
hur andan kan fastna i halsen
hjärtat slår hårt som om en spindel spinner sitt nät
och ondskans makter väver fällor och intriger set
men nu blåser tystnaden på jord och himlen
fjärilar torkar ögonen med baksidan av handen
Långsamma steg mot ödet,
Och doftande bris genom drömmar ilsket
Ska man vila ögonen i det blåa havet
när någon skrattar åt minnen,
och gråter samtidigt efter de förlorade åren
ty sorgen är frysen efter viljan,
och minnena är rekonsoliderade av hjärnan
mellan trädgrenarna, som sträcker upp till himlen
när någons hand rör själens värme
vibrationerna speglar känslornas inre
klädda med rättvisans anda och sanningens värde.