Afton, stig upp ur din doftande bädd
glimma i glans med din låga!
Grå är nu timman men röd blir du sedd
kort är den döendes plåga
Turen står bi oväntat när
flugan ur vattnet blir räddad
Flyger gör han innan skyn lyser skär
och tallskuggan sträcker sig breddad

Stigen går över ett döende drag
fordom en del av ett större
Den som får vandra allen där en dag
sörjer den starkare förre
Ön väntar tyst, öde, men grön
bjuder på sötma från mylla
Strax under strandlinjen döljer sig skön
en jordsvept och smekande hylla

Här har väl förfäder härjat en gång
tänker jag, nuddar med tårna
ytan som sträcker sig fager och lång
ovanför brunvattenvrårna
Ensam blir jag dock dit jag kom
ensam skall Lugnet jag vakta
uppfylld av frågan Vad väntar bakom
när timmarna vandrar bort sakta

Afton, stig fram, varför tvekar du så
åren har målat din fana!
Det som har varit helt visst måste gå
ur mannaminne och bana
Vart litet ax säger ju det
livet brer ut sig i viken
Axet blir tusen av ren envishet
och sjöar som frodats blir diken

Ändå, ni vikingar, om ni var här
långt innan ön rymde hällar
som kunde locka från fjärran och när
lystna som trådde dess kvällar:
Hör mig, jag vet att ni har sått
drömmar om kommande dagar!
Kanske har ni just på stället här stått
i frihet från måsten till lagar.



10/7 2021