Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Kort om en skugga som sitter på min axel I

För ett tag sedan drabbades jag av en upplevelse som långsamt tynade bort och nu inte finns tillgänglig längre, i mig. Men jag minns ändå, och något spår har den satt i mig: plötsligt satt alla mina bekräftelsebehov, mina skrik och min sorgsna längtan på min högra axel, som en mörk skugga. Jag kunde kommunicera med den, och jag har fortsatt med det. Men den är alltså inte lika tydlig längre: kanske inbillar jag mig bara. Men samtalet fortsätter: och säger jag något som gör skuggan ledsen eller rädd, kryper den närmare intill mig, kramar krampaktigt i mitt bröst, och jag blir ångestfylld.
Jag berättar gärna denna historia för skuggan:
När du var liten hade du en mamma som kände sig otillräcklig. Kanske hade hon lärt sig det av sina föräldrar, på så sätt att hennes värde sattes i vad hon presterade. Och när hon fick dig, ett litet barn, kände hon att hon ställdes inför alltför höga krav: hon trodde att hon måste reagera på allt och tex göra dig glad igen, eller mätt, eller... hon såg bara dina krav eftersom hon inte lärt sig att se och ge kärlek. Och hon sade till dig, ibland irriterat, ibland gråtande, ibland i panik: du ställer för stora krav på mig. Du måste tystna nu!
Och gradvis tystnade du medan du lärde dig att om du skall överleva måste du vara tyst. Även din kropp måste vara tyst och stilla.
Men nu sitter du på min axel, och jag tar hand om dig. Och om du i framtiden känner dig tryggare kan du sitta i mitt knä medan jag kammar ditt hår, och nynnar den vaggsång du aldrig fick höra.




Prosa av med viss svårighet!
Läst 23 gånger
Publicerad 2021-07-21 14:54



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

med viss svårighet!