Jag dansar på glasskärvor med blodiga fötter som ingen ser.
Urgröpt och tom med tillräckligt tung för att krossa skärvorna till skimrande damm där jag dansar fram.
Rött glitter på marken och jag undrar om jag är manisk?
Jag undrar om jag är psykopatisk?
Är det psykosen som jagar mig framåt, framåt, hetsigare för varje steg?
Livet försöker så desperat att tvinga mig ner men jag är en kämpe, en krigare, en dansös. Och jag stampar tålmodigt vidare i glasskärvorna som brukade vara mitt liv; rester av ett förflutet som kommer att bli suddigare för varje dag.
Mitt liv, fast skapat i rök, som ett minne. Han kommer ibland och leker med mina drömmar och jag ser honom ibland i mig själv. Men varje gång jag andas blir distansen mellan oss större, och jag förs framåt medan han stannar kvar.
Jag dansar, för att jag måste snurra världen ur alla perspektiv, och jag gör det med ett leende trots att mina fötter blöder och mina lungor är betong.
Apati och utmattning men jag ler och jag bär min börda ensam, precis så som jag lärt sedan barnsben. Mina tårar är bara mina - jag har förtjänat dem, varenda en. Och ni kan aldrig veta, om ni inte tvingats dansa själv, hur halt blodet känns och hur kalla glasskärvorna är.
Jag kan inte låna er mina skor; det är inte tillräckligt. Jag skulle behöva låna er mina fötter för att ni skulle förstå min dans.