Det är så svårt att leva utan att bli sedd. Med skam över att be ha gömmer jag mig. Med längtan att vilja ha sträcker jag mig. Och allt jag kan i detta mellanrum är att göra. Finns det ingen vila? Var finns den ro som man en gång utlovade mig?
En famn att långsamt somna i, en kropp att långsamt trösta, en ömsesidighet att våga, ett hav, en blomma och en viskning.
I försöket lämnar jag mig, men dina ögon är kalla, dina händer är kalla, dina tankar är på väg, men din kropp verkar så nära, så varm, som om den var här, nära mig...

Med viss svårighet svarar jag:
Din kropp är min kropp. Du kan vila i den: jag vaggar dig till sömns medan jag går. Jag berättar för dig när du är vaken: du kommer ifrån en svår tid, men du är värdefull som du är. Återigen kan du vila.

Emgion.