Nu fäller jag en tår
när jag fäller mitt hår
när var tappad lock
nu ger mig en chock
det vackraste jag har
får inte vara kvar
det är en bedrift
från ett insprutat gift
inte för att jag ska trivas
men för att ont
ska med ont fördrivas.

Håret som jag vet
är en del av min identitet
säg mig nu denna dag
vem är det som är jag?
Vad måste jag tåla?
Kryper in i min håla
vill aldrig mer komma fram
nu så fylld utav skam.

Men en dag ska det växa
så jag slipper som häxa
skrämma hästar i sken
när kvällen är sen
och barnen törs komma tillbaka
när de vet att jag inte ska smaka
på dem i mitt pepparkakshus
ja, framtiden är kanske ljus.