Febern rusar i min kropp, sköljer bort smärtan vid varje dimmig pik den gör. Armen värker behagligt vid beröring, får mig att rycka till varje gång något oavsiktligt stöter mot. Läser några rader om smärta, målar upp inre bilder av olyckan som jag vill ha mer av.

Tolv timmar har passerat sedan den oengagerade sköterskan gav mig dos två. Biverkningarna tar modigt stapplande steg framåt. Får mig att krypa till korset.

Vacklar till, vill falla ner i ett svart bottenlöst hål. Försvinna och stänga av för ett ögonblick, eller en evighet. Mina vänner ångest, svårmod och döden vakar vid min sida, håller mig i handen och lovar att det kommer bli bra.