Tänkte ikväll på hur det är att känna sig upplyft av att samtala med en annan människa. Jag har gjort det. Gillar att gå in i vad människan säger/skriver och jag gillar att svara. Jag är inte dålig på att berätta om mig själv när jag känner mig bekväm med det men jag är samtidigt noga med att lyssna på andra. Det blir bra när det den andra säger är intressant. Ni kanske kommer tro mig nu men jag har inga vänner i den bemärkelsen. Alltså sådana vänner som man tar en fika med, en öl med, går på bio med, tränar med, festar med, reser med. Jag har genom mitt liv haft udda relationer, ofta med människor mycket äldre än mig. Typ jag-dör-om-15-år-av-ålderdom-äldre. Har funnit att de relationerna gett mig mer. Sedan har jag inte haft många av dem. Bara 2. Det är rätt lärorikt som ni kan tänka er att prata med en person som gått igenom alla livsstadier. De är liksom klara med dem. När jag pratar om mina problem kan de relatera och se på det på ett mogen och distanserat sätt. Har alltid uppskattat den synvinkeln. Har alltid uppskattat de samtalsämnena. Vuxen ton.

Jag har länge haft en person som jag räknar som en vän även om hen inte är närvarande. Jag uppskattar verkligen våra samtal. Känner att personen verkligen anstränger sig för att se mig, hen vill veta vad som pågår i mitt liv och jag vill veta vad som pågår i hens liv. Nu har personen inte svarat på mina kontaktförsök och jag inser hur få vänner jag har. Jag vet hur det kunde bli så. Jag är som jag är. Stängd för förslag. Jag har inte svårt för att se potential med människor efter ett första möte. Det är när nästa möte sker eller inte sker som jag tänker att det inte är som det var första gången/människan fann inte mig intressant eftersom det inte blir ett andra möte.

Jag antar att jag har för höga krav för att kunna få vänner. Jag vill att det ska vara bättre än att vara med mig själv och jag är bra på att vara med mig själv även om jag är beroende av umgänge. Det är en gåva att kunna göra saker på egen hand, jag inser det. Jag är glad och tacksam. En fullt fungerande individ som funderar över många saker samtidigt. Känner ibland att jag håller på att bli galen. Normalt antar jag, sånt kompisar pratar om antar jag. Känner inte så nu men tänkte precis på att jag känner så ibland. Fattar det. Här sitter jag liksom. Samma gamla lampor är tända. Samma gamla säng. Samma gamla placering av samma gamla säng. Samma gamla dator. Samma gamla potäter (poeter). Samma gamla rutiner. Samma gamla ekorrhjul. Det händer liksom inte ETT SKIT. Jag sitter i samma situation som jag var i för 1 år sedan. Samtidigt är jag evinnerligt tacksam för det, för att inget hemskt har hänt. Sedan är det konstigt att jag är tacksam. Gentemot vem? Tror inte på Gud, Jesus, Ödet eller Abraham och hens kusiner. Antar att jag är allmänt tacksam, tillfreds liksom med att jag får lov att ha samma gamla säng på samma gamla plats och samma gamla lampor eftersom jag gillar det. Och det kunde varit 1 000 resor värre, minst. Samtidigt tycker jag att ALLA ska få gnälla. Jag bryr mig inte om hur bra man har det, det finns ALLTID de som har det värre. De som skriver med versaler exempelvis, de har det uppenbarligen värre. Gnäll, för fan! Få ut skiten! 9 gånger av 10 känns det bättre efteråt. Likadant med avundsjuka och svartsjuka. Ok, snälla, låt det inte gå ut över stackare, men för fan, känn så om du känner så. Om du förtrycker att du känner så kommer du säkert mörda någon till slut. Prata för fan. Det är mitt livsmål.