Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
inte riktad till alla som skriver rimmande dikter, utan mest riktad till översittare som använder sitt älskade måttband för att kompensera för sin icke förmåga att förstå konst,


sonettens avrättning





en trötthet som påminner om en långsam död blommade upp i min själ när jag hördes deras erbarmliga samtal, deras rimmande dikter fick de blommiga tapeterna i mitt rum att rulla ihop sig och spy ut i en bottenlös avgrund, tankens och kreativitetens totala dekadens, ett storartat monument över det icke-spirituella livet, deras alster som en inträngande studie i hur det mänskliga hjärtat reproducerar sig självt efter föråldrade prototyper på samma sätt som en kopieringsapparat producerar bleka kopior i ett ändlöst kontorshotell, vad man bevittnar är människor som sitter fast i traditionens fjättrar oförmögna att bryta sig loss, deras själar påminner mig om svanar som råkat ut för en oljekatastrof, fjättrade vid det förorenade strandbrynet med kvävda vingar som inte bär,
i varje steg av människans historiska utveckling så har alltid traditionens kedjor kapats av de som står längst fram i ledet, all utveckling utgår från ett kliv över en avgrund, och blott de fega och inskränkta står kvar på den andra sidan och omfamnar sina gamla värld som om den vore en himmelsblå snuttefilt de aldrig kan släppa taget om, och den gamla, bundna formen som skapades i ett annat tidevarv var ett instrument att tukta tanken samtidigt som den möjliggjorde ett trivialt sätt att mäta diktens kvalitet på, att mäta en dikt eller ett konstverk efter hur väl det ”rimmar” måste vara som att försöka mäta livet med ett måttband, det kräver en av-spirituellisering av livet för att få det att rimma, så på ett sätt kan man säga att den rimmande dikten är ett slags anti-hantverk. den gamla formens tradition skapades när konsten var ett underkuvat och tämjt djur, med sitt bleka tryne nedtryckt i dyngan av övermakten,
det är den nya tidens erosion som är det vackra, förstörelsen, de vildsinta vågorna som slår mot klipphällen, det vackra är själva fören av stål på det väldiga fartyget som klyver genom ett bångstyrigt hav mot andra världar, andra horisonter där morgonrodnaden glöder och svalornas svarta vingar skär genom den öppna gryningshimlen, och kvar vid det dunkla, dimhöljda strandbrynet av den gamla världen står de små barnen som ängsligt håller fast vid traditionens torra, åldrade händer, som om traditionen vore en välbekant amma, en mysig och oundgänglig trygghet som omöjliggör hjärtats slutgiltiga metamorfos,










Prosa av Androiden VIP
Läst 169 gånger
Publicerad 2021-08-05 19:47



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Androiden
Androiden VIP