väste mörkret så gör jag vad som helst för att utplåna dig, du har visat dig vara en stor besvikelse, alla ränker alla vallgravar jag grävt har du undgått. mina tjänare står i skuld till mig och kan inte säga nej, de gör vad jag säger. lyssnar de inte är jag en mästerspindel, känner mina pappenheimare, är smart vänder vitt till svart. han böjde sig över pärlan som låg i det stängda skalet och sjöng om prinsen
pärlan varken hörde eller såg de håriga fingrarna de långa naglarna, som förgäves försökte bryta sig in mörkret gav till en högt vrål över den stängda porten, medan rök ringlade sig genom de röda näsborrarna. väste ursinnigt in i den tunna strimma av luft, som var den enda öppning som andades
”beror det möjligen på att jag byggt upp alla tomma hus och lador, sålt ut dig till halta och lytta, avgrund och träsk?”
pärlan hörde långt i fjärran ekot av rösten, den bekom henne inget. hon hade passerat gränsen och var fri hon vaggade alla minnen från förr, kände glädjen spira som ett strå. sinnet däremot värkte av kunskaperna om vad människor är i stånd till att göra mot varandra
var det då prinsen utom sig av sorg sjöng till gudarnas ära sorgens sång a loaded gun och sorgen så svart öppnade dörren, drog in magen gick på svältkost och värktabletter, det var då operan började. kanariefågeln flaxade vilt i sin bur såg inte ut, visste ingenting. förstod inget visste inget om såren i barndomen. så öppnades ouvertyren där en farbror postade bud till pärlans granne, men då brevet inte öppnades med rätt kniv föll alla perspektiv
så kom dagar fulla av ångest och tårar allt som uppenbarats av ord. mörkret hade ingen användning av ångest eller galopperande hästar. de ska gå i sele inte känna gräs under skon, förtjäna sin rätt att leva
tjurfäktaren förtjänar sin röda kappa. tjuren sin långsamma död
alla tjänsteandar slog sig ned kring runda bordet och filade på koreografin till den oheliga alliansen, de räknade med att allt skulle lösas kvickt som ett nafs, då pärlan var dum som ett spån
allt är bara en enda mardröm ända från början till slut, den vackraste tiden är då innan prinsen föll som trädet, pärlans tårar började fylla skalet hur kan någon göra så, familj finns inte som gör så, vänner är inga man känner som gör så
Är vi människor eller djur asfalt och tjära
Då sorgen blir ett hav öppnar pärlan prinsens brev, de gör henne alltid glad
Till sin sorg ser hon facit mörkret tillåter inte allemanrätten allas rätt till ett eget liv, gör allt för att genomdriva sin vilja, bjuder ständigt upp till dans..makt och dominans utan vett och sans!
"en elefant det är vad jag är glömmer aldrig ont eller gott" mumlade pärlan
stänger jag dörren om mig, varför ska jag sitta här i skottgluggen och ständigt näsan droppar