Plötsligt glider jag fram över tillvaron med ljusets hastighet. Allting böjer sig över mig utan att nå fram; jag drabbas av klaustrofobi av den höga farten och av allt som sträcker sig efter mig.

Jag sökte närhet och kunde inte låta den vara. Närheten växte sig starkare i mig, som vin. Jag berusades, men ute på gatan kräktes jag. Ångest fyllde mig till brädden.

Så såg jag plötsligt, när jag erkände för mig själv, att du har ytterligare ett huvud, hydra. Jag kallar dig skämtsamt för hydra?

Så berättar jag denna saga för dig:

När du var liten var din mor svältfödd på närhet. Kärlek saknade hon förvisso, men också närhet. Och hon sökte närheten i dig mitt barn, men du skrek som barn gör ibland, och hon sade: Barn, du tycker inte om mig, du sårar mig. Ingen närhet förtjänar du. Eftersom min smärta av att återigen bli förskjuten är så stark, vill jag inte kännas vid denna, utan säger istället: barn, du är elak mot mig som inte ger mig närhet. Ingen närhet får du då av mig.
Så du växte upp utan närhet, och länge levde du utan närhet, och din vuxna kropp lärde sig leva utan närhet. Men du satt rädd och längtande och tom på människokänslan av att vara nära och älskad.
Och för varje gång någon närmade sig, öppnade du dig i ett skrik av vällust och gråt, och stängde dig än hårdare när du inte fick det du så väl behövde.

Pesach. Ängeln gick förbi.

Nu finns jag hos dig, min vackra hydra, och om du vill kan du fortsätta att sitta på min axel, men om du vill kan du ligga i min famn och dela den närhet vi har tillsammans,

Emgion.