Du är på väg från din älskade med huvudet böjt.
Du har återigen ödmjukat dig, frågat om kärleksbevis, tvivlat... Och du går med en fadd smak i munnen. Ja, jag älskar dig. Du kan inte gå utan att veta, men du vet att orden inte är mycket värda nu.

Du saknar all den närhet du är värd, eftersom din mor behöll den som straff för din oförmåga att ge, trots att du var liten. Sedan dess saknar du den så mycket att du försöker ta den varhelst den kan finnas, och allra helst där den inte finns, eller kanske oftast där den är mycket svår att få.

Du längtar efter närhet så mycket att du inte kan få den här, fast du inte kan se det. Du vill ju bli kramad, eller hur? Av en innerlig känsla av kärlek och törst vill du bli omhållen som om världen annars skulle gå under.

Tvilling, min månghövdade, du är ostadig efter ett slag i ditt mellangärde. Det har du endast ett. Ett slag mitt i din närhetstörstande kärlekssvaga punkt.

Du känner till slut att du sönderfaller i en radioaktiv ångest, som ett slags atomvinter.
(Det är då jag låter mig krama mig.)