Jag vet inte varför men det är som jag går banans, jag röjer fram i skåp och garderober. Detta känns som semester, min enda lediga vecka känns det som. En vecka med henne då det bara är vi två ensamma och ingen förskola. Jag börjar fascineras över att vi inte går varandra på nerverna. Alla i hela världen brukar gå mig på nerverna, men inte hon. Jag blir förvånad precis som jag förvånas över hur jag ändrar rörelsemönster då jag exempelvis ska plocka upp något. Det gör inte längre ont i kroppen att plocka upp leksaker från golvet.

Jag vill int att livet ska börja. Jag vill vara kvar i det här. Ljudboken får gå bitvis. Jag och dottern avhandlar små vardagliga sker då hon kommer ut till mig där jag står på en trappall. Hur många serveringsskålar behöver man i ett hushålls som bestått av en person fram tills nu? Hur många snapsglas behöver en numera nykterist?

Det har liksom legat där underförståt att dottern har rätt till åtminstone samtliga garderober i sitt rum. Hon behöver också få ha plats och har dessutom troligtvis mer klder än jag. Ut åker mina strumpor och kalsonger. I praktiken har hon bott hos mig på halvtid sen januari, men jag har fortfarande haft en hel del kläder kvar i hennes rum. Nu måste det ut.

Ljudboken Twilight växlar jag med musik, sal n peppa och scorpions och en massa Winnerbäck. Hur många ljusfat behöver man? Hur många konstiga skålar i glas? Yogan påverkar mer än mina rörelsemönster. Jag sover på ett annat sätt, bokstavligen talat. Dessutom har jag börjat kunna skydda mig ifrån dotterns sparkande i sömnen. Knäppt.

Och jag kastar ut saker som jag minns men som jag inte längre har behov av att minnas i min nuvarande vardag. Och jag låter allt växa till ett berg på matsalsbordet och när jag börjar se resultat rasar åskan fram och jag känner hur lite av sommaren dör. Dottern springer runt och klagar. Hon tycker det är mörkt och undrar varför jag inte tänt alla lampor. Jag möter henne med ett leende och säger roat ” tänd lamporna själv.”