Öppnar jag inte dörren när det knackar,
går de iväg efter en liten stund.
Skönt.

Men jag har ju börjat förstå
att morgondagen kommer
med dubbelt så många knackningar,
om jag låter bli att öppna idag.

Ibland orkar jag förstås inte öppna direkt.
Två bank blir till fyra bank,
fyra blir åtta.
Etcetera, etcetera.
Tänker att jag tar det sen.
Imorgon, i över morgon, i över över morgon…
Klumpen i halsen ökar.
Tänker att jag sen ska erövra alla
hundra tusen bankande grannar, som
nu samlats som hungriga hundar utanför min dörr.
Jag ska öppna dörren, titta på min gläfsande grannar,
ge dem en blick som säger ”försvinn” och sedan stänga dörren igen.
Helt oberörd.

Men det fungerar inte så.
Allt prokrastinerande leder alltid till tårar.
Grannarna löses upp och rinner nedför min kind.
Knackandet tystnar helt.
Endast snyftningar hörs.