Jag känner mig förtröstansfull.
Jag efterfrågar inget som gör mig tryggare eftersom jag är trygg.
Du ger av din närhet. Du ger av dina tankar.

Vem är jag? Just nu är min ande tyst. Det finns bara jag. Jag klappar på min axel, som om jag ville väcka fantomkänslorna av en förlorad kroppsdel. Men jag känner bara att den funnits där. Men den finns någonstans?

I natt jämförde jag vad jag gör med vem jag är och vem jag vill vara, och vilka förebilder jag har, och hur andra har det eller i alla fall hur jag tror. Jag kom inte igenom det, lade det åt sidan, och lyckades somna om.